Sagt och gjort ringde jag till min gamla gymnasieskola, Spyken, för att utkräva mitt slutbetyg. Först fick jag prata med fel tant, och fick alltså återkomma. Med ångestens kalla svett drypande i pannan väntade jag. Ringde så åter upp, bara för att få besked om att mina betyg inte längre fanns på skolans domäner. Detta på grund av att jag tog studenten i slutet av 1870-talet.Till min rena och oförfalskade glädje fick jag dock veta att Lunds Stadsarkiv låg inne med en kopia eller två. Sålunda ringde jag upp Per Mackum på sagda arkiv för ett förtroligt samtal. Han var inte där. Men i den välsignade digitala tidsålder vi nu framlever våra dagar kan ju som bekant ingen människa göra sig oanträffbar. Alltså antastar jag glatt tjänstemannen på hans mobil. Han lovar att faxa mina betyg till mig, och detta inom en halvtimme! Maken till service har jag sällan (eller aldrig) upplevt.
Slutet gott allting gott. Återstår bara att skriva ett personligt brev, som utförligt beskriver min förträfflighet och framåtanda, mitt ständigt positiva lynne och och sprudlande kreativitet. Jaha.
4 kommentarer:
Glöm inte förmågan att håll många bollar i luften samtidigt..
Jag är spindeln i nätet! Eller idéspruta måste vara det värsta. Det låter så jävla äckligt.
Jafan...eller klassikern: tycker om att jobba med människor...är mkt stresstålig och har lätt för att lära...står med båda fötterna på jorden, och är enligt andra en bra team member...
..det sport-inspirerade säljarsnacket är också underligt..
berätta om den kreativa verkstaden som du startat och driver...
Skicka en kommentar