Så här i flyttider sitter jag och rotar igenom en stor mängd gammalt skräp, och jag tänkte att jag skulle delge er några godbitar ur min släktkrönika, som jag hittat i ett dammigt hörn. Släkten härstammar tydligen från assessor Fredrik Wilhelm Geijer, som första gången såg dagens ljus i Värmland anno domini 1784.

Här följer några rader som Berta Ljungdahl skrivit om olika personer. Såhär, till exempel, efter hennes mors död:

"... Och varenda dag läste hon Svenska Dagbladet och Uppsalatidningen. Det var enda sättet att följa med sin tid, då man hör illa, och hörseln var hennes svaga punkt. Man kunde gott säga, att hon var stendöv. Men det gjorde henne inte så mycket, hon levde i sin egen värld, hur nu en stendöv människas värld ser ut! ... Men hon föreföll ändå nöjd med sitt liv."

Så här skriver hon om sin far:

"När jag fyllde sju år hände mig något förfärligt - min pappa dog. Vad vet en sjuåring om döden? Jag visste ingenting, hade aldrig sett en död människa och kunde inte alls fatta vad som hänt. Döda aborrar och mörtar hade jag sett, det var ingenting märkvärdigt eller hemskt. Dem gav man åt katten och han blev alltid så nöjd och spann av förtjusning."

Och här om sin bror Gösta:

"Jag träffade honom mest på gamla dar, då hans musikintresse hade blommat upp genom inköp av en förstklassig stereo-anläggning. Han bjöd mig på senare år varje höst ner till Göteborg, så att vi skulle njuta tillsammans i musikdyrkan. Tyvärr var vi båda ganska döva och måste pilla med våra hörapparater."

Bilder ur livet.