Under hela mitt vuxna liv har jag väntat. Men helt plötsligt stod han där i dörren. Liten, knubbig med en annorlunda doft. Naglarna var oerhört ovårdade såg jag när han sträckte fram sin legitimation. Eftersom jag gillar TV, vår egen skrålade för fullt i bakgrunden, har jag länge tänkt att vi borde anmäla TV-innehav men det är ju å andra sidan en så trist kostnad. Hur som helst, nu är det gjort, tack vare den smutsiga lilla gubben. Som med alla stora prövningar är det här skönt att ha bakom sig, men den där nervkittlande spänningen som dörrens ringklocka under alla år uppbringat är borta. Nu känns det bara tomt. Det är dags att gå vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar